Den Där Magkänslan...
Den där magkänslan som aldrig har fel. Den har varit lite orolig i några dagar sen i Lördags bara var den extrem med signaler. Och det känns som det bara blir värre och värre. Jag vet inte. Det kan vara överkänslighet och sådär men den har aldrig fel så därför måste jag se upp. Det känns ganska jobbigt att känna så när man inte vet vad det är riktigt. Man har sina misstankar och det är inga roliga sådana. I slutändan är det man själv som alltid skyddar en själv så man måste vara rädd om sig.
Jag har sedan länge varit ganska utmattad och känner att jag mer än någonsin behöver andas ut och bara vara. Som just nu när jag känner som jag gör så blir det bara värre när jag mår som jag mår. Jag saknar dessutom det där med att bara kunna ta telefonen och välja ett namn på senast uppringda, ett namn på senast uppringda som står mig väldigt nära. Bara få gråta ut och kräka ut mina innersta känslor som är gömda så långt långt inne att inte ens jag kan hitta det ibland utan det är även en fasad för mig själv.
Men just nu känns det som om jag inte har det längre, de speciella namnen på senast uppringda. De som jag har runt omkring mig är inga jag delar ALLT med. Utan de jag delar ALLT med är försvunna. Antingen för att livet har tagit andra vägar och de är långt borta eller så är det för att JAG valde en väg och stötte bort alla, eller valde bort alla.
Jag är den sista som är perfekt och jag har gjort massor med misstag. Det största misstaget i mitt liv gjorde jag för lite mer än ett år sedan. Varje dag ångrar jag den dagen och de misstaget. Jag ångrar mig annars aldrig utan ser till att lära mig istället. Men jag ångrar mig. Jag har försökt gå vidare och låta det vara men det äter upp mig innifrån.
Jag kom in i en storm och valde en väg i livets färdriktning som rörde om allting. Jag skrev om mitt öde på något sätt. Jag ångrar inte vägen jag valde för jag älskar denna människan så otroligt mycket. Men jag kunde ha gjort det på andra villkor och andra vägar.
I hela mitt liv har jag tagit det lugnt fram och inte rusar in i saker utan tänker mig två gånger om. För första gången gjorde jag inte det. Jag rusade fram i allting och jag ångrar ingenting. Det jag ångrar är att jag sårade någon annan så fruktansvärt mkt och förlorade allt. Jag tänkte bara på mig själv och på fjärilarna i magen och struntade totalt i allt annat. Den enda människan som ALLTID funnits för mig OAVSETT vad.
Vi var alltid bästa vänner oavsett vad. Även om vägen jag valde var en annan än planerad hade vi kunnat lösa allting och bygga en ny vänskap. Men jag förstörde allting. Jag blev en annan människa och jag hade förändrats. Tills det sämre. När sanningen hann ikapp mig skämdes jag så otroligt och förstår att mina allra allra bästa vänner inte står på min sida. Även om jag vet att om jag ringer och behöver så finns de. Men jag har inte mage till att göra det. Jag kan inte låtsas som ingenting har hänt eller låtsas som att allting kommer bli bra. För det kommer det inte.
Det sägs att lika barn leka bäst och så är sanningen också. Vi är så otroligt lika och är vi inte så förstår vi varandra. Därför var mina vänner mina vänner. Därför vet jag att de fungerar likadant. Har jag en gång blivit sviken så finns det ingen återvändo. Detsamma gäller för min del hos dom.
Kommentarer
Trackback
